MISSFALL
Sorg!
Sorgen har ingen botten och vi alla även VI visste att det kunde hända men varför just oss??!!
Vi valde att berätta om vår graviditet väldigt tidigt då vi haft en annan väg att gå till att äntligen blir gravid!
Vi är ju inte mindre eller mer gravida då vi plussar på graviditetstestet ?! Eller hur. Alla pratar om lyckan att blir / vara gravida men tabu om missfall...varför ? Det händer tydligen var 4 graviditet..vissa säger att det inte är så vanligt medans vi som nu fick det så är det tydligen vanligt! Eller iallafall inte ”ovanligt” smärtan o sorgen är iallafall densamma!
Tänkte berätta vår historia ang detta som hände oss o vår graviditet ...
(Varför jo för det är mitt sätt att bearbeta sorgen kanske ..?!)
Malin fick en liten blödning i söndags o blev givetvis orolig. Nu kan jag säga att hon kan allt ang det via Google!
Men var ändå orolig och jag ville bara vara stöttande. Sen på måndagen fanns ingen blödning på morgonen och vi gick till jobbet som vanligt och malin väntade på att läkaren skulle ringa..-för rådfrågning men fick lite mer blod så då ville hon åka till akuten för koll!
För vem ringer man ?? När man vill ha snabba svar o slippa oron?!? sånna svar eller råd får man aldrig ...
Så vi åkte upp och efter ett par timmar senare så konstaterade läkaren att vi fått ”fördröjt missfall” ( Malin kropp har inte förstått att fostret inte lever längre utan fortsatt med graviditeten som vanligt o fostret legat kvar då inte kroppen velat störa bort det..)!
Så vi fick boka in tid för ett nytt besök för att stöta bort osv...Men väl när vi kom hem så fick Malin magsmärtor o massvis av blödning.
Jag är blod rädd men inte där o då?!
Fy hon satt på toa varvat i duschen i minst fyra timmar ..såå jäkla mkt blod och sån smärta(osv!?!?) kräkningar och till slut orkade inte hennes kropp o psyke mera utan bara låg på kalla golvet i badrummet och orkade inte ens skrika mer av smärtan o bara blunda. Så jag fick ringa 112 så ambulans fick komma o iväg till akuten igen.
Där visades det att det hade fastnat massa klumpar i livmodertappen som läkaren fick dra bort för livmodern ville inte släppa...Sen ville de ha kvar henne över natten men vi bestämde att åka hem!
Sorgen nu ett dygn senare är okej. Kommer fel låt eller känsligt meddelande så sprutar tårarna.
Men vi ger inte upp , tur är det för vi har chanser kvar i Uppsala akademiska !
Så några samtal hit o dit idag trots sorgearbete så får vi nu ta några dagar med upp o ner med känslor men vi försöker tänka o peppa varandra positiva!
Ja som sagt detta är vår vardag o en del kanske känner igen sig en del kanske tycker jag är ”för” privat. Men vafan våga visa känslor för sånt här händer vare sig man vill eller INTE!
Vi är i dag ledsna! Vi måste bara smälta att veckorna 10+6 inte finns mer...
kram
//Malin